– Nej, sa nog jag, vill jag minnas, – Ut och trängas på mellandagsrean…

Men så bestämmer vi oss, i brist på annat att göra, kan jag tänka: Ingenting skulle vi handla, bara titta på alla som stressade omkring till de bra och billiga priserna och dem som hade julklappar som behövde bytas ut. Bara titta. Inget handla. Två vuxna som näppeligen behöver nånting av allt det butikerna gärna vill sälja vid juletid.

I några timmar strosar vi på Västerås gator. Faktiskt ingenting köpt. Nöjda med dagens motion tar vi hemvägen genom varuhuset Punkt. När man inte måste, så kan man ju faktiskt välja bort kylig decemberluft. Att välja att gå genom köpgallerior måste väl vara en mänsklig rättighet när ännu inte svenskarna satt tak på sina kalla vinterstäder.

Det är nu den uppenbaras för oss. Chantal’s, fiket som annars huserar mitt i gallerians  promenadstråk har satt upp ett separat stånd vid en av entréerna som har en förstorad torgyta. Man bjuder ut Semlor till försäljning. Färska nya Semlor. Dagens produktion.

Men… Det är ju ett par månader för tidigt! Men vi köper var sin Semla och går hem och festar i vår påtvungna ensamhet.

Och så har vi fortsatt. Annandag jul har blivit vår Semle-premiär för säsongen eller årets sista semla om man så vill. Har vi haft gäster har de fått finna sej i att bli bjudna på Semla. Har vi varit själva har vi upprätthållit det där som nog kan kallas för tradition, åtminstone tradition i vår familj.

Om det i low carb high fat- tidevarvet haft nån nytta med sej, skulle ju kunna ifrågasättas men å andra sidan avhåller vi oss från semlor alla andra dagar utom just fettisdagen och annandag jul. På fettisdagen har en ICA-handlare vår uppmärksamhet, ICA-Ettan är namnet och anledningen är en Semla med mandelmassan blandad med grädden.

Nu är årets sista Semla för tionde gången aväten och om nåra månader väntar nästa…

Expert? Nej inget enkelt sätt att hitta tider för jul-öppet. Kjell & Co stängt. Coop Forum öppnar 8! Ska nog tänka på saken. Jag har en extra ask färgtoner men det är ju svartvitt man mest skriver ut.

Nåja, man behöver nog en promenad mitt i julmaten. Men då får väl sorterandet bland pappren anstå lite.

Det dundrar på balkongdörren. Katten är utsläppt på  den hönsnätförsedda balkongen. Det finns en lag, läser jag nånstans, att man måste ordna så att inte innekatter kan trilla ut från balkonger. Hönsnät får hålla honom kvar men de trevliga balansakterna på det rör formade räcket får anstå.

Några få värmegrader men han vill ju bevaka sitt lilla revir. Nu hoppar han mot rutan i dörren. Nu och då lyckas han få fatt på fönsterspröjsen och blir hängande kvar, ilsket tittandes in, undrande varför dröjsmålet med att släppa in honom.

Det är nu kampen börjar. Först börjar katten Nisse klättra över tangenterna på keyboard och så snart man reser sej för att schasa bort honom intar han snabbt och lägger sej till rätta på den uppvärmda stolen. Motar jag bort honom kommer han strax att klättra till något upphöjt läge och rensa ifrågavarande plats på saker tillräckligt stora för att lätt peta ner på golvet. Och reser man sej för att hindra honom ligger han strax på stolen igen.

Femhundringen har jag kopierat nånstans på nätet. Ingen fara, den är av det gamla snittet så den kan inte gälla för falskmyntning. Den tillhör en julklapp. Högskolestudenter behöver ha pengar till böcker och bilden duger gott som gåvobrev, eller hur man nu ska kalla det.

Pengar direkt i handen? Nja, det är bättre att ta räkningen när den kommer, om gåvomottagaren får kontanter att röra sej med finns för många andra utgifter som hägrar, så gåvobreven fyller sin funktion mer än väl. Och pengarna skickar man över nätet…

Så smidigt så.

Därmed kan man hålla barnen på  särboavstånd och inte mamm- eller papp-bo. Utom vid de stora helgerna. Då blir det att släpa fram en extra bädd. Och som nu, göra plats för katten.

– Vi får tala om det där med katten senare, säjer dottern.

Vill att jag ska vara kattvakt nån månad. En tjej i hennes bekantskapskrets ska gifta sej och katten ska inte behöva vara ensam i mer än ett dygn. Och Nisse har egen toa, klösbräda och tyg-tunnel att busa i när han kommer på besök.

Dom är som hund och katt, hunden och katten. Atlas den nyfikna boxern dryga året gammal, lite valpklumpig och försöker stampa fart på katten som endast väntar in att hunden ska bli för närgången. Ett snabbt hopp åt sidan, ett par Muhammed Ali-jabbar på den känsligs hundnosen och en snabb förflyttning utom räckhåll. Hundens klor rafsar på parketten. Hunden vänder åter och gör nya utfall mot katten.

En timme senare, bägge trötta, katten tar strategisk utkikspost uppe på ett vitrinskåp. Ögonspringan blir allt mindre. Hunden suckar högt men frånvarande. Nån timme senare börjar processen om. Idag slipper dom varann men nån månad in på nya året kommer de att umgås intensivt…

Hundledig dag.

Provar hustruns cykel eftersom hon tycker sadeln sitter för högt. Tänker att det kanske passar mej bättre. Kryckkäppen sitter fast på pakethållaren. Ryggsäcken har jag på utvägen i cykelkorgen på styret. Nu är korgen full med antioxidantrik Tranbärsdryck, ni vet; för att hålla urinvägarna rena. Ryggsäcken är nu på sin plats på ryggen. 14:38. Tiden har inte växlat än.

Det är förresten ganska ovanligt med publika klockor nu för tiden. Dom riktigt gamla och kulturminnesmärkta – som den på domkyrkan – finns naturligtvis kvar. Och den utanför den gamla uraffären. Men annars försvinner de allra flesta. Behövs inte längre. Mobiltelefonen har tagit över. Frågar man nån efter tiden tar åtta av tio personer fram mobilen. 14:38. De digitala siffrorna är fortfarande de samma. Har jag verkligen inte cyklat längre tid än en minut?

Lägenhet i centrala stan. Med hiss. Efter olyckan får jag börja med rollator. Kallar den för seniltrillan. Bilen har för liten bagagelucka för att trillan ska rymmas och med bara minuter till busshållplatser och centralsatationen räknar vi fram att bilen kostar betydligt mer än den smakar.  Och långresor med tåg och buss är en lisa för en trasig rygg om man ska jämföra med att sitta bakom ratten i en bil. Och värktabeletter och bilkörning gifter sej illa.

Nu stoltserar jag med cykel med kryckkäpp på pakethållarn och förundras över hur snabbt det går. Trettiofem minuter till Lidl med seniltrillan, tio minuter med frugans cykel. 14:38. Jag närmar mej och skylten lyfter sej mot himlen ju närmare jag kommer.

Tranbären är som billigast hos Lidl. Två liter mjölk i ryggsäcken är avsett för den dagliga cappuccinon. Bönorna köper jag av IKEA. 14:38.

Fortfarande?

Fan, nu ser jag. Den höga skylten sitter där för  den gamla Shellmackens automatpumpar. 14:38 för en liter bensin som nog ganska precis skulle räcka Lidl tur och retur!

Åker jag till Lidl och handlar morron, middag, kväll, varje dag, har jag sparat så pass mycket pengar att jag kan köpa mej en ny cykel i julklapp.

Enda lediga sittplatsen i vagnen är just den halva platsen utanför honom och som nu lyser röd av blankpolerat konstläder för dem som kliver ombord för en stunds gnisslande spårvagnsresa. Men platsen förblir tom en lång stund eftersom många känner till den omtalade gårdfarihandlaren och kanske inte riktigt känner sej säkra i sånt sällskap. Nu kliver en — inte heller hon speciellt småvuxen — dam ombord, stoppar poletten i konduktörsbössan och riktar blicken på den tomma sittplatsen bredvid Kråka. Hon gör upprepade försök att sidledes knuffa sej in sittandes hel och hållen men misslyckas å det grövsta.

Stora delar av hennes ena skinka befinner sej därför långt ute i mittgången och för varje gång nån ny resande försöker passera förbi henne påpekar hon syrligt och med en blick i ögonvrån mot Kråka:

– Jo minsann, här får en allt sitte som på ett hår!

Nu hade Kråka Ringborg ofta tilltalats av officiella företrädare för lokaltrafiken att inte försöka sälja sina korta varor på vare sej stadens spårvagnar eller på den privata busslinjen till hemmet i Lindö. Annars är nog damens väl tilltagna mått nog precis just det som idag skulle kallas för Kråkas ”målgrupp”. Snyggt förpackade i gulligt genomskinliga cellofanhjärtan försäljer han nämligen rosa damtrosor i rent av enorma storlekar, en populär vara och han närmar sej alla storvuxna damer med ett varmt leende och den kryptiska frågan:

– Ska inte frun lilla ha en hönsbur?

Men till försäljande ser sej nu som sagt Kråka förhindrad och det syns att hans frustration ökar för varje gång damen på sittplatsen bredvid hon0m upprepar sin klagosång till alla nypåstigna. Så närmar sej spårvagnen hållplatsen vid Lindövägen och under inbromsningen muttrar Kråka:

– Maka på sej…

Röd i ansiktet men i övrigt nöjfullt leende reser sej damen. Så snart Kråka inser att han har alla övriga resenärers ögon på sej, fäller han en av de många dräpande repliker som han kom att bli så omtalad för:

– Nu så, lille damen, kan ho sitte på hele tofsen!

…

Läs mera om Sveriges siste legitimerade gårdfarihandlare, tillika kanske Norrköpings sista riktiga original [här]